Vad är kärlek och vad är inte det?

"Jag gjorde samma sak varje morgon hos honom. Varje dag var den andra lik från det att jag lärde känna honom. Och varje kväll. Varje natt betraktade jag hans rygg. För att vara mig till lags lät han mig först alltid krypa ihop under sin arm, men så snart han hade somnat rullade han ifrån mig till andra sidan av sängen, vände ryggen åt mig, och jag vaknade aldrig så att jag kunde öppna ögonen samtidigt som han och i samma ögonblick upptäcka att jag såg honom rakt in i ögonen. Det hände aldrig, eftersom han aldrig sov med ansiktet mot mitt ansikte".


"I sömnen ville han andas mig i nacken, det var viktigt, jag lyfte alltid mitt hår åt sidan så att han kunde känna doften från min nacke. Han lade sin hand på min mage så att ett finger stack in i naveln. Först då somnade han. Utan att orka klä av sig sina kamouflagebyxor eller skjortan. Bara han fick nosa mig i nacken. Orörlig höll han om mig i sin famn ända till morgonen, tätt i sina armars bo och jag frös aldrig trots att han sov med öppet fönster året om. Så hårt höll han om mig, så hårt och så varmt att jag förblev ofrusen också när snön yrde på vintern".

Never say never

Jag minns när du hade skrivit din text och läste upp den för mig. Hur du i slutet tog mig i handen och såg mig i ögonen..

.."Jag kommer aldrig att lämna dig"

Lita på men ta reda på vem

Så många människor glömmer bort vad man gör eller har gjort för dem. Men jag kommer alltid att minnas vad du gör för mig nu. Varje dag. Jag kommer alltid att vara tacksam för att du står ut med mig när jag är helt hopplös. Jag kommer alltid att vara tacksam för att du står ut med mig när jag retas och kittlas och inte ger mig fören du blir förbannad. Jag är evigt tacksam för att du håller om mig när alla andra vänder ryggen till.

Du fick inte ens lära känna den glada Leona. Ändå är du den enda som stått vid min sida under dessa hemska 3 år. Inte ens i hopp om att jag ska bli som då, utan bara i hopp om att jag en dag ska må bra.

Evigt tacksam.

Hur ska jag förklara något jag inte själv förstår

Idag fick jag en fråga, som inte var formulerad såhär men jag tolkade den så. Typ "Hur kan det vara lättare att umgås med honom än med dina vänner".

Ja, vad ska jag säga.. Det vore konstigt om jag ringde en vän och sa "hej kan du hämta mig och sen hålla mig i handen när jag hyperventilerar medan vi fikar och sen kan du lämna av mig hemma?".

Anledningen till att jag har så svårt att träffa mina vänner är ju för att dom inte vet vad jag går igenom, och jag inte vill att dom ska få panik när jag mår dåligt. Dessutom kan inte jag sitta och prata om vardagliga saker ibland när jag mår som sämst, hur tar en vän det om jag SPRINGER ut från kafeterian och skriker att jag vill åka hem?

David har lagt en enorm energi på att hjälpa mig. Han är med mig på mina möten, vet precis vad jag tänker och känner och går igenom, han stödjer mig på helt rätt sätt och jag är inte den som ber folk göra saker för mig, utan är tacksam för de människor som hjälper mig utan att jag behöver be dem. Jag vill inte lägga börda på mina vänner, och jag menar inte att David är bättre än mina tjejkompisar.. Men ibland känner man sig bekvämare med vissa och David tar sin tid att förstå mig och verkligen stötta mig.

Det är så jobbigt när folk inte förstår vad jag går igenom, fast jag vet att jag inte kan förvänta mig det. Men jag är inte den som är sjukskriven från skolan bara för att. Hade jag mått så bra att jag kunde fika med mina vänner hade jag lika gärna kunnat gå i skolan. Det är en annan sak om David åker hem till mig, rycker upp mig ur sängen och tvingar ut mig på en promenad?

Jag bara känner att jag saknar mina vänner och jag kan inte göra något åt att de glider ifrån mig.

Note to self

Lilla gumman..

Eftersom du varit stark så länge och kämpat så hårt så är jag stolt över dig. Du vet mycket väl att du tryckt undan dina problem, inte låtit dig själv komma över vissa saker eller vara ledsen och gå vidare. Du har varit ensam och du har kämpat på egen hand. Du har aldrig haft ett hem. Du visste att det förr eller senare skulle rinna över, och det är nu. Du har levt i ett förhållande som inte varit givande, hållt dig kvar av alla möjliga dåliga anledningar.. Konsekvensera av detta kunde inte ha blivit mer annorlunda. Du vet att en människa inte kan ta hur mycket som helst.

Det gör ont på alla sätt, du är rädd och du är orolig. Du känner att du misslyckades, att du får ta tag i allt nu, men det är nackdelen med att trycka undan alla känslor. Du har lärt dig en läxa. Maten är inte lösningen.

Att sitta där på ätstörningscentret och se alla förtvivlade tjejer.. Vissa av dem sitter och skakar precis som du gör, vissa av dem kan inte andas och andra har tårar i ögonen. Du är inte den enda. Det är tungt och ingen runt dig förstår dig, men du vet att du kommer att bli bra, du vet att det kommer att löna sig i slutändan.

Sluta tvivla.. Börja lev. Du har all tid i världen att ta igen det du missat, och att din student inte blir som önskade dig och som du förtjänade får du acceptera. Du vet mycket väl att livet är ett pris, att det är något fint. Du vet att det som händer dig nu kommer att göra dig starkare än alla dina vänner.

Var stolt. Håll huvudet högt.

Jag älskar dig, Leona.

Jag har en hemlighet djupt nere i lungorna och längst fram på tungspetsen

Inatt hade jag tydligen pratat i sömnen.

Jag hade tagit tag i hans ansikte, sagt "jag älskar verkligen dig" med stora sorgsna ögon. "Jag kan inte ge dig någon riktig kärlek, för jag är så äcklig.. och du är så vacker". Sedan hade jag tydligen lagt mig ner igen.

Jag minns det inte, men det är överraskande hur jag i sömnen lyckas säga precis vad jag känner.