Jag har inga fina titlar längre

En ångestfri dag vore underbart.

Men två ångestfria timmar räcker gott och väl. Jag gillar att leka i snön, speciellt när resultatet blir vackert.

Ingen har sårat mig som du har

Inte du utan den du brukade vara.

En känsla av att du kommer att dö. //Tack för den fina stunden.

Värmen kvävde mig. Trots värmen så var kaklet fortfarande kallt mot mina handflator. Vattnet piskade min rygg. Jag hyperventilerade, försökte få luft trots att mitt hjärta bultade så hårt att jag fick ont i ryggen och magen. Är det så det känns att svälja sitt eget hjärta?

För en sekund visste jag inte vilken tid det var. Jag kände mig som när jag var yngre och jag försökte desperat att fånga stunden, inte låta den rinna ner bland avloppen. Känslan gjorde mig så bekväm, för jag hade saknat den och jag hade dödat för den tidigare, och så var den här. Nu. Igen. Tack.
Men hela min kropp var för svag och rädd, och den påminde mig om verkligheten. Verkligheten gör ont.

Det är som om jag försöker att vara mig själv för "vanliga jag" tänker som jag brukar, på allt en ung tjej ska tänka på.. Men min kropp skriker "SPRING HÄRIFRÅN, NU, SPRING FÖR LIVET, RÄDDA DIG SJÄLV". Jag saknar mig, Jag saknar jag. Jag saknar dig. Jag saknar oss. Jag älskar dig.

Men att hamna där igen gör mig så rädd att jag vill spy, för det tog mig en evighet att ta mig igenom det.

No one loves you more than me and no one ever will

Jag kan inte sluta undra, HUR och VARFÖR jag blev såhär? Vad hände? sen när? Fattar inte. Jag är ju stark.

Allt jag vet är iallafall att DET GÅR ÖVER.

vad är det viktigaste i ditt liv?

Min farbror ringde mig ikväll. Han grät som en galning, bad om ursäkt för att han knappt kunde prata och sen brast han ut "det du har drabbats av är det värsta en människa kan gå igenom psykiskt sätt, det är så svårt för oss i din familj att ta det till oss och se och höra att du mår såhär, men var stark och kom ihåg att din farbror älskar dig över allt annat. Jag har mina två barn här som jag vill att du ska komma och träffa en dag. Jag vet hur mycket du älskar mig, och du vet hur mycket jag älskar dig. Snälla var stark, du är ett mirakel."

Hur i helvete hejdar man tårarna när man får höra något sånt? Hälften av alla jag har pratat med verkar inte ens fatta hur dåligt jag mår. Jag hör av mig till mina vänner, ringer dem och ber dem berätta om sina MINIIMALA problem med killar och annat skit VARDAGSMAT. Ingen av dem ringer mig för att kolla om jag ens klarar dagen. Inte ens ett "kom igen sms?" jag frågar alla hur dom mår men inte en jävel kan ta kraften att höra av sig till mig. Och det bästa är att dom låter as sura när man väl ringer också, som om jag ska skylla mig själv att jag mår som jag gör. FUCK OFF AND DIE. När jag kommer tillbaka kommer jag att ha riktiga människor i min närhet, alla idioter kommer att vara borta.. Ett problem mindre!

Men det är väl det som krävs för att inse vilka som är dom riktiga vännerna, inte sant. Och vad jag har lärt mig? FAMILJEN ÄR ALLT.

INGEN är större, INGEN är bättre, INGEN betyder mer än min farbror.

Typ som i dear john

Jag har försökt men kan inte låta bli att titta på dig, du är felfri.

Jag vet inte hur du gör men du väcker ALLT inom mig.

Som en eld som inte kan slockna eller kvävas.

Sometimes you can't make it on your own

När jag ser denna bild inser jag hur tacksam jag är över att jag har dig. Hur du är den enda människan som sett mina värsta sidor, mina största rädslor, mina stora svagheter och min styrka. Du är den enda som vet vem jag är. Du ser rakt igenom mig. Du älskar mig ändå. Och vem hade trott att du av alla människor skulle ställa upp nu, när det var som värst?

Aldrig mer ska jag tvivla på dig. Jag vill vara kvinnan som får äran att bära ditt barn.

Den som är stark är den som reser sig upp efter varje fall

Ibland känns det som att jag hela tiden visste det. Du pratar mycket men du vet inte vad du pratar om. Ibland känns det som om dina ord bara kommer ur din mun och du får dem att låta så enormt trovärdiga att du förvånar dig själv.

Jag visste och jag sa det hela tiden.. "Du kommer aldrig att orka när du inser hur dåligt jag mår, jag vill inte lägga det på dig".

Och precis som alla andra som inte är mina sanna vänner, så sket du i allt och gav upp. Kanske lika bra det för nu har jag fallit så djupt en människa kan falla och jag mår så dåligt som en människa kan må, men jag tänker göra det sakta men säkert och bli den starkaste och tuffaste tjejen i hela jävla världen.

Jag tänker bli JAG.
L
E
O
N
A

L
I
P
O
V
A
C

(utan dig eller någon annan)

Sådana känslor skulle jag inte ens ge min värsta fiende

Jag trodde aldrig att jag skulle behöva medicin mot panikångest. Men den här känslan äter upp mig inifrån. Den våldtar min kropp och jag kan inte kontrollera den precis som jag kan med allt annat. Den kommer utan anledning, från ingenstans, och den gör mig till världens minsta människa.