En känsla av att du kommer att dö. //Tack för den fina stunden.

Värmen kvävde mig. Trots värmen så var kaklet fortfarande kallt mot mina handflator. Vattnet piskade min rygg. Jag hyperventilerade, försökte få luft trots att mitt hjärta bultade så hårt att jag fick ont i ryggen och magen. Är det så det känns att svälja sitt eget hjärta?

För en sekund visste jag inte vilken tid det var. Jag kände mig som när jag var yngre och jag försökte desperat att fånga stunden, inte låta den rinna ner bland avloppen. Känslan gjorde mig så bekväm, för jag hade saknat den och jag hade dödat för den tidigare, och så var den här. Nu. Igen. Tack.
Men hela min kropp var för svag och rädd, och den påminde mig om verkligheten. Verkligheten gör ont.

Det är som om jag försöker att vara mig själv för "vanliga jag" tänker som jag brukar, på allt en ung tjej ska tänka på.. Men min kropp skriker "SPRING HÄRIFRÅN, NU, SPRING FÖR LIVET, RÄDDA DIG SJÄLV". Jag saknar mig, Jag saknar jag. Jag saknar dig. Jag saknar oss. Jag älskar dig.

Men att hamna där igen gör mig så rädd att jag vill spy, för det tog mig en evighet att ta mig igenom det.