Jag klarar inte av när:

Oj juste.

En sak till som jag inte klarar av:
När folk tar mina saker och håller på med dem utan att fråga.
Det kan handla om något väldigt litet, som mina nycklar eller min mobil,
mina pennor eller mina papper eller mina vantar.
JAG HATAR DET. Det är för att jag är pedant som fan i helvete och jag bara
H A T A R när jag inte har kontroll över mina saker.

Japp, en av mina dåliga sidor. Visst är jag sjuk i huvet?

I could picture us..

Hej där!
Hur illa är det? Är det jätteilla? Borde jag låta bli att fråga?
Hur mycket avskyr du mig nu?
Hur mycket älskar du mig?

Och som jag lovade så kan jag inte låta bli att undra..
För jag kan inte tro att du hatar mig,
men samtidigt inte att du älskar mig heller.

And where are you now, now that I need you?

Brukar du kunna bli alldeles till dig av en doft? För ibland kan jag nästan känna mig sårbar.

Det går om och om och om igen i mina tankar.. Som en film som någon spolar tillbaka och det händer igen och ingen och igen. And I don't mind.

Dina armar omfamnar mig, hårt. Vi ligger sked och du doftar på mitt hår och jag vet att du blundar varje gång du andas in, det gör du alltid när du doftar på mitt hår, som om det doftar riktigt gott. Du kramar om mig lite hårdare, sedan vänder du mig om, fort och oväntat, så att jag hamnar med mitt ansikte mot ditt. Du är stark. Jag är van. Du tittar på mig och ler riktigt länge, sedan säger du att du verkligen älskar mig och kysser mig, passionerat. Jag ryser av orden, och trots att jag nästan känner din hud varje dag så blir jag lika förvånad varje gång över hur du kan vara så len?

Gant Liquid, en söt doft som sätter sig i minnet och vägrar lämna dig. Ingenting annat är tillräckligt bra för att man ska känna sig lika trygg igen. Det är inte skämt, man blir beroende.
VARNING: träffa aldrig en man som bär parfymen Gant Liquid unless du inte vill typ bli besatt och svag och förälskad.

Om och om igen. Din doft, den stunden. Jag lever när jag är nära dig.

You are so beautiful.

Jag älskar dig så mycket att jag hatar dig.

Ikväll ska jag till min pappa för första gången på tre veckor och det ska bli skönt med lite omväxling, jobbigt att resa bara men vadfan det är en vecka kvar till höstlovet. Mormor och morfar kommer på lördag också, från Bosnien vilket ska bli väldigt roligt. Dessutom så ska jag och pappa på den där kursen som man måste ta för att få övningsköra tillsammans. Det ska bli riktigt roligt, på lördag klockan 10 :). Jag har redan kört bil och jag är begåvad, lovar er.

På tisdag är jag ledig och då ska jag:
- gå på morgonpromenad
- ringa jobbet
- göra eventuella missade läxor
- läsa en bok
- städa igenom hela mitt rum så att man kan slicka på golvet utan att bli sjuk.
- ta ut min p-ring och få min första mens på evigheter (skönt faktiskt)
- dricka en kopp te och ladda inför onsdagen, eventuellt gå till Mikes grav en stund.


Känns jobbigt att varje familj som jag kommer in i splittras. Det är jobbigt att se hela din trygghet bara rasa ihop och hur tomt det är i ditt hem och då menar jag inte bara i ditt hus utan även i din blick. Jag finns här trots att jag bara vill blunda för det, men du är inte ensam och jag vet vad du går igenom. Mitt hem är ditt hem, glöm aldrig det.

Förlåt de som ber om ursäkt, men glöm aldrig vad de gjorde mot dig och hur ont det gjorde.

Tänker aldrig glömma vem som var där och ställde upp när jag gick igenom en av de svåraste sakerna jag gått igenom. Den dagen då jag berättade för dig vad som hände med mig, och du pissade mig i ansiktet.

Tänker inte glömma vem som var där då, lyssnade i telefonen och sms:ade mig hela natten för att han var orolig. Glömmer inte hur han verkligen försökte förstå vad som hade hänt och trots att han var förvirrad så förstod han att jag var rädd och hade ont.

Han var till och med där när jag gick till läkaren, höll hela tiden koll och frågade vad de sa till mig, vad som hade varit fel och om allt var bra nu. Jag kommer ihåg att jag berättade allt, de mest privata delarna som man bara inte pratar med främlingar om, men han ville höra och han höll om mig när jag var rädd.

Minns och kommer aldrig att glömma när vi låg i hans systers rum, vi fyra, och det fortfarande inte var helt bra med mig, jag blev rädd och det första jag gjorde var att berätta de för honom och jag sa "jag känner mig dum som berättar det för dig för det är privat men jag vet inte vad jag ska ta mig till" och han tittade på mig med en självklarhet i blicken och sedan sa han "Leona, det är klart du ska berätta det för mig. Jag blir bara orolig men det är klart" och kramade om mig riktigt hårt.

Du var inte ens där, när det var ditt fel.

Jag kommer inte glömma när jag stod på perrongen och för första gången i mitt liv ville ta livet av mig, det kändes iallafall så just då. Jag kommer inte glömma vem som kom och hämtade mig och tog mig i sina armar och bar hem mig, lät mig gråta och skrika och bara satt och tog emot allting och sa sedan inte ett ord på hela kvällen.

Folk förstår nog inte, men jag vet. Han har sett alla mina dåliga sidor och han slutar inte älska mig ändå.

No moment, will be more true, than the moment I look at you.

På sistone har jag verkligen tänkt mycket på att ha ett barn och vara gravid. Det är väl en period, men jag går smått runt och längtar tills jag blir typ 25 och vajjar runt med min runda söta mage och kan sätta händerna på den och veta att min bebis är där. Vill inte ens tänka på den hemska tanken att jag inte skulle kunna få barn eller att jag skulle få missfall.

Vi har pratat så mycket i skolan om aborter och missfall och graviditeter att det har fastnat i hjärnan på mig och jag ser småbarn överallt som är skitsöta och jag vill bara ta upp dem och nypa dem i kinderna. Allt som jag har kämpat för i livet kommer att vara värt det när jag får hålla i mitt barn.

Ibland kan jag liksom stå framför spegeln och blåsa upp magen och sätta händerna på den, och skratta åt tanken på hur jag skulle se ut med en liten bebbe i magen. Jag skulle aldrig skaffa barn nu, och jag skulle inte behålla barnet om jag skulle råka bli gravid för då skulle inte det barnet få det livet jag vill att mitt barn ska få. Så ni får inte tro att är helt galen nu och tänker gå och föda barn..

Wow.. Jag börjar fan bli läskig nu.

Hide and seek

Jag hatar verkligen att visa känslor. Det gör en så jävla sårbar. Jag vet liksom att jag känner det, att det är som ett gruskorn i skon men jag vägrar släppa ut det. Det bästa är att låtsas som att man aldrig blir berörd på något sätt, ingenting gör en illa liksom. Jag orkar inte förklara varför jag blir förbannad om jag blir det eller varför jag blir ledsen om jag är det för jag vill inte ens prata om det, jag vill inte vara det och jag vill inte visa det.





Jag har bara svårt att visa känslor inför andra människor. Jag måste känna mig riktigt riktigt trygg för att det ska gå. Jag är ledsen om jag är kall eller likgiltig men, det var sådan jag brukade vara för kanske 6 år sedan och har blivit igen.

I Love, you love.

Kärlek. Passion. Älska. Kyssas. Sex. Kramas. Värme. Trygghet. Blickar. Händer. Stötar. Leenden. Skratt. Diskussioner. Ivrigt. Lätt. Förväntanssfullt. Öppet. Blyghet. Glädje. Lycka. Oro. Vänskap. Förtroende. Tillit.


Dela med dig för vi är två om det.