Förlåt de som ber om ursäkt, men glöm aldrig vad de gjorde mot dig och hur ont det gjorde.

Tänker aldrig glömma vem som var där och ställde upp när jag gick igenom en av de svåraste sakerna jag gått igenom. Den dagen då jag berättade för dig vad som hände med mig, och du pissade mig i ansiktet.

Tänker inte glömma vem som var där då, lyssnade i telefonen och sms:ade mig hela natten för att han var orolig. Glömmer inte hur han verkligen försökte förstå vad som hade hänt och trots att han var förvirrad så förstod han att jag var rädd och hade ont.

Han var till och med där när jag gick till läkaren, höll hela tiden koll och frågade vad de sa till mig, vad som hade varit fel och om allt var bra nu. Jag kommer ihåg att jag berättade allt, de mest privata delarna som man bara inte pratar med främlingar om, men han ville höra och han höll om mig när jag var rädd.

Minns och kommer aldrig att glömma när vi låg i hans systers rum, vi fyra, och det fortfarande inte var helt bra med mig, jag blev rädd och det första jag gjorde var att berätta de för honom och jag sa "jag känner mig dum som berättar det för dig för det är privat men jag vet inte vad jag ska ta mig till" och han tittade på mig med en självklarhet i blicken och sedan sa han "Leona, det är klart du ska berätta det för mig. Jag blir bara orolig men det är klart" och kramade om mig riktigt hårt.

Du var inte ens där, när det var ditt fel.

Jag kommer inte glömma när jag stod på perrongen och för första gången i mitt liv ville ta livet av mig, det kändes iallafall så just då. Jag kommer inte glömma vem som kom och hämtade mig och tog mig i sina armar och bar hem mig, lät mig gråta och skrika och bara satt och tog emot allting och sa sedan inte ett ord på hela kvällen.

Folk förstår nog inte, men jag vet. Han har sett alla mina dåliga sidor och han slutar inte älska mig ändå.