You can have my heart or we can share it like the last slice.

På något sätt har jag lyckats hindra mig själv från att känna. Jag gråter aldrig. Jag skrattar aldrig med mening. Jag blir aldrig förbannad. Jag känner mig känsloförlamad. Jag har jobbat så hårt med att dölja mina känslor att jag faktiskt glömt bort hur det är att låta sig själv känna det man vill och vet ni vad det pinsammaste är?

Jag springer ifrån honom fast jag älskar honom, för att jag blir rädd för mig själv när jag inser att jag inte längre vet hur man visar att man älskar. Jag kan ju inte uttrycka mig, alls.

Sen när blev jag såhär rädd för att vara mig själv och acceptera mina känslor? Sen när blev jag så rädd för mig själv?

-

Alla säger hela tiden att man ibland måste bita ihop och kämpa på. Men det har börjat svida i mina käkar och jag har inte längre någonstans att få min energi ifrån.

Det man inte vet lider man inte av.

Jag sätter mig vid Davids dator och hittar en mapp där jag ser att han har skrivit texter till mig varje dag. En dagboks-liknande mapp där han har skrivit några rader riktade till mig.

"Du är sjukt vacker, herregud..
Idag så träffades vi i Kista och jag bjöd dig på middag, jag bara njöt av att få sitta runt samma bord som dig. Jag var sjukt kissnödig redan när vi kom in och jag höll mig i säkert 1 timme för jag ville inte gå på toa för då skulle vi gå därifrån och "min" magiska stund med dig skulle vara över.. Men sedan efter ca 1 timme, så märkte jag att det fanns en toa precis bakom mig, dum som jag är.. Men iaf, du är sjukt vacker alltså, du är farligt vacker, jag blir galen av att titta på dig!"

I say you are the fucking best, you are the best I ever had.

Jag önskar att jag hade en danspartner. Någon man förlitar sig på och inte skäms inför. Någon man verkligen vågar visa sin talang för. Jag brukar gosa ner mig i den tanken. Hur min danspartner och jag bara klickar, och har samma stil i våra rörelser och tänker nästan likadant och i mina tankar är han stadig och lätt att följa. Han är ingen mes som är rädd för närheten man ibland får när man dansar ihop. Han är liksom säker på det han gör och han är lätt att jobba med. Med en sådan person är det lättare att vara påhittig och att man hittar lösningar fort.

Det hade inte heller varit fel med en danspartner som tar dansen på allvar, och verkligen lever sig in i rollen. Det är alltid roligare att jobba med någon som är 100% seriös.

Jag är så hemskt ledsen för att jag är så hemsk.

Och du bara satt där och var lika fin som alltid.
Det enda du gjorde var att titta på mig som om jag vore det mest ömtåliga i hela världen.
Och en liten del av dina ögon glänste av hopp.
Du ville bara hålla om mig och känna doften av mig och du är så oskyldig och genomgod.

Där kommer jag som ett monster och sitter och skrattar som om ingenting betytt något. Jag bryter ner det enda hoppet du har kvar och jag förnekar precis allt. Jag är hemsk, jag är så jävla hemsk.

Där sitter jag, och ler mitt tillgjorda leende och jag borde få diplom för att jag är så duktig på att låtsas att jag är lycklig. Jag låtsas att jag är bamse och att jag kan fortsätta gå trots att jag har femhundra knivar rakt igenom mig.

Där satt jag och hade ont i käkarna och kunde inte hålla tillbaka tårarna, tvingade mig själv att titta upp i taket och låtsas som att jag bara lutade mig bakåt för att njuta av att jag var mätt.

Det värsta av allt är att jag inte kan ta det, jag kan inte ta att du älskar mig trots att jag är så enormt jävla liten och svag. Du ger mig dendär blicken trots att jag inte förtjänar den och du vill ha mig trots att jag inte ens är mig själv.

Snälla, sluta låt mig göra dig illa.

So don't go, take my love. I won't let you.

Säg precis vad du behöver säga, jag kommer att stå kvar bredvid dig.

Och gör allt det du vill göra, jag kommer aldrig att dömma dig.

Ta precis allt du vill ha av mig, du vet att jag älskar dig.

I need your sway, cause you always pay for it.
I need your soul, cause you are always soulful.
I need that heart, cause you are always in the right places.

Leonardo De la Cruz

Vem har en plastpappa som står och dansar mitt i vardagsrummet och låtsas att han är 19 år och är på galnaste partyt? Han står och gör trummljud med munnen och skriker "AMY, CRAZY RAAAAAAAAAAAAVE BOM BOM BOM" till min mamma som då heter Amela.

Vem har en plastpappa som frågar sin dotters kompis (som är sju år gammal) om hon vill ha mat eller saft och när barnet svarar nej så gör han en ful min mot henne när hon tittar bort för att han tycker att hon är en skitunge. Det bästa är att han är över 40, men beter sig som en 15 åring.


Och han får mig alltid att skratta.

2 + 2, i'm gonna undress you. Then we're gonna go 3 and 3 you gon' undress me. Then we're gon' go 4 and 4, we gon' freak some more!

Låt mig säga att det inte går att känna sig ensam med denna varelse i sitt hus. Det går inte heller att sova på morgonen och man måste gå ut på promenader trots att man har körtelfeber. Men vad gör man inte för någon man älskar?

Det här är min nya pojkvän, Pablo De La Cruz. Sexie shiieeeeet.