På något sätt har jag lyckats hindra mig själv från att känna. Jag gråter aldrig. Jag skrattar aldrig med mening. Jag blir aldrig förbannad. Jag känner mig känsloförlamad. Jag har jobbat så hårt med att dölja mina känslor att jag faktiskt glömt bort hur det är att låta sig själv känna det man vill och vet ni vad det pinsammaste är?
Jag springer ifrån honom fast jag älskar honom, för att jag blir rädd för mig själv när jag inser att jag inte längre vet hur man visar att man älskar. Jag kan ju inte uttrycka mig, alls.
Sen när blev jag såhär rädd för att vara mig själv och acceptera mina känslor? Sen när blev jag så rädd för mig själv?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar