Jag är så hemskt ledsen för att jag är så hemsk.

Och du bara satt där och var lika fin som alltid.
Det enda du gjorde var att titta på mig som om jag vore det mest ömtåliga i hela världen.
Och en liten del av dina ögon glänste av hopp.
Du ville bara hålla om mig och känna doften av mig och du är så oskyldig och genomgod.

Där kommer jag som ett monster och sitter och skrattar som om ingenting betytt något. Jag bryter ner det enda hoppet du har kvar och jag förnekar precis allt. Jag är hemsk, jag är så jävla hemsk.

Där sitter jag, och ler mitt tillgjorda leende och jag borde få diplom för att jag är så duktig på att låtsas att jag är lycklig. Jag låtsas att jag är bamse och att jag kan fortsätta gå trots att jag har femhundra knivar rakt igenom mig.

Där satt jag och hade ont i käkarna och kunde inte hålla tillbaka tårarna, tvingade mig själv att titta upp i taket och låtsas som att jag bara lutade mig bakåt för att njuta av att jag var mätt.

Det värsta av allt är att jag inte kan ta det, jag kan inte ta att du älskar mig trots att jag är så enormt jävla liten och svag. Du ger mig dendär blicken trots att jag inte förtjänar den och du vill ha mig trots att jag inte ens är mig själv.

Snälla, sluta låt mig göra dig illa.