Genom svåra tider, mot stjärnorna.

Mamma, jag och David har varit i Kista hela helgen eftersom mamma har varit ensam hemma. Jag och David har spelat wii och tittat på massa filmer på min stora plattskärm i rummet. De har gjort om hemma nu, och allt är den senaste tekniken som jag inte alls förstår mig på. Vi har gått ut med Pablo, David klappade Pablo för första gången i helgen (han tycker inte om hundar) och så gick vi ut och åt med mamma i Kista Centrum och tittade på allt mellan klockor och böcker.

Det var riktigt skönt att bara vara hemma en helg och bli omhändertagen av David och mamma. Hon kunde verkligen koncentrera sig på oss och vi fick en chans att umgås allihopa och bara mysa och titta på film. Dessutom så fick mamma och David en chans att lära känna varandra lite bättre, vilket jag blev glad för. Och det märktes att mamma tycker om honom..

Och jag fick en ny mobil också.. inte helt fel :)

En bild på mig och älskling från förra sommaren, den gör mig glad!

Din famn har blivit min familj. Jag är älskad och trygg.

Nu jobbar jag sådär mycket igen. Jobbar 9 timmar/dag ungefär. Härligt! (ironi). Men vadfasiken, jag tjänar ändå mycket eftersom jag fått löneförhöjning. Ikväll slutar jag 23:00 och det är ju mindre roligt, eftersom bussarna aldrig går. Men vad i helvete, jag överlever eftersom jag är ledig på tisdag och då ska jag träffa kuratorn igen, Sara. Sedan skulle nog jag och Petra träffas en snabbis på eftermiddagen. Tänkte bjuda hem henne till mig eftersom jag är ensam hemma (?)

Måste bara säga att David är världens bästa. Jag är FÖRJÄVLIG just nu för att jag mår så dåligt och inte nog med det, jag har precis fått min mens också, som är allt annat än smärtfri och så ska jag jobba .. Så nej, jag är inte trevlig just nu och trots att jag kan stå och skrika helt brutala saker till honom så står han bara och tittar på mig med ledsna ögon och försöker prata lugnt och sansat. Igår slutade det med att han tittade på mig med tårar i ögonen och sa "snälla Leona, vet du vem du pratar med?". Jag skämdes så mycket över mitt beteende att jag fick rysningar.

Vet inte riktigt vad det är med mig.. Och det är nog nu jag förstår att David verkligen har försökt. För vi har byggt upp något, för att han visar att han faktiskt finns där och att han står ut med mig när ingen annan gör det.

Fina pojken, som gjort min sommar.

Jag jobbar så hårt för saker som andra ser som en självklarhet.

Ni får jättejätte gärna ta mina texter, jag blir mycket glad och rörd. Men om ni vill vara gulliga och skriva att det är just jag som har skrivit det ni tar, så skulle jag uppskatta det enormt mycket.

Tack.

And anyone who, tried to deny you must be out of their mind.

Långa ögonfransar. Hundratals underbara fräknar. Stora mjuka läppar. Raka vita tänder. Ett stort äkta leende. Djupa gröna ögon. Vinrött medellångt hår med vågor i. Små söta händer och ännu mindre fötter. Smala ben. Len hy. Alltid målade tånaglar. En liten piercing över läppen. En liten söt näsa. Vackra käkben. 165 cm och säkert bara 50 kilo.

Hur kan man vara så vacker?

Och himlen är grå, fast bakom alla molnen är den fortfarande blå.

Jag är rädd för blixten och åskan. Livrädd. Jag vet inte varför..

Men när jag var i Sarajevo med min morfar, så sa jag att jag var rädd för åskan. För grejen är den, att där nere, när det väl åskar.. Då ÅSKAR det verkligen och det är som en jordbävning. Men min morfar tar mig i handen och säger "Leona, du ska inte vara rädd för blixten, för jag skulle ta den i min hand för din skull".

Så jag uppskattar faktiskt blixten, samtidigt som jag är livrädd för den.

Precis som min kärlek till dig.

Jag är kär i en ängel, och han ser rakt igenom mig och det verkar som om solen aldrig når, längre än dit min käraste går.

Ge mig en känsla av självklarhet, uppskattning och värme.

Ett brev till Gud.

Jag som trodde att denna sommaren skulle bli den bästa. Men nu vill jag bara att den ska gå över. Idag skrev jag ett brev till Gud, bara ifall att han finns. Vem vet, det kanske hjälper.

Vincent <3

Alla bra människor heter Sara

Alltså mitt liv måste vara riktigt illa.. För när jag träffade kuratorn sa hon:

" Jag förstår inte att du pratat i en och en halv timme om ditt liv, men inte gråtit en enda gång. Jag har gråtit fyra gånger, men att du ska vara så stark hela tiden!"

Sedan sa hon att alla tycker att jag är så stark så det tycker att jag klarar mig själv, och att det är därför ingen orkar anstränga sig. Hon tror att alla är så vana vid att jag kan ta hand om mig själv så att de tar det för givet, så nu när jag äntligen sträcker ut en hand så förstår ingen att jag verkligen menar det. Men hon lovade att hjälpa mig och jag tycker om henne.