Men du, jag ger dig min morgon, jag ger dig min dag.

Allt har förändrats. Men jag känner fortfarande precis likadant.

Varför väljer kvinnor det som gör dem mest illa?

jag har alltid tyckt att Edward kan slänga sig i väggen. Vem fan vill ha en smal, kritvit, tystlåten och äcklig pinne? När man kan välja en varm, stark, stor och beskyddande (jävligt brun också) kille, som dessutom kan få barn och åldras?

Jag skulle göra vad som helst för en man med lika mycket kärlek som han har i denna roll, till Bella.

Folk borde sluta vara så blinda, Edward lämnar fan henne och Jacob gör allt för henne. ALLT.

Jag är fan sur nu. Bella är en jävla idiot som inte väljer honom. Hon kan tagga. Slynjävel.

Remember this

Jag är egentligen inte så ledsen över att det inte är vi. Jag är inte rädd för ensamheten som kommer att komma med det, för jag har fina vänner och jag tycker om att ha tid för att göra annat. Träna och ta hand om mig själv, tillexempel. Så jag är inte ledsen för att jag kommer att vara utan dig.

Anledningen till att jag är ledsen är för att jag har så jävla svårt att acceptera saker ibland. Jag har så jävla svårt att ta till mig att du aldrig försökte mer när du väl hade mig. Jag kan inte förstå att allt bara rann igenom mina händer, att vi aldrig blev den kärlekshistorien som jag såg oss i. Du var aldrig en del i min romans, du var någonannanstans.

Och det gör så jävla ont att du inte ens ber mig stanna. (Men det får mig också att inse att jag inte ska komma tillbaka).

Du får tycka att jag är dum i huvet. Jag kan inte hjälpa det. Jag älskar dig, som person.

Det var varmt ute och solen stod mitt på himlen, trots det frös jag, för att det inte var någonting i jämförelse med solen och värmen där nere.

Jag hatar att flyga. Jag hatar det mer än allt annat på hela jorden, och jag var så lättad över att få stå på marken, hemma igen. Nu när jag äntligen hade kommit hem, var jag så ivrig att få ta våra väskor och bara springa ut. Det var mitt på dagen, så det var mycket folk på Arlanda och jag visste inte vart jag skulle för jag var helt uppspelt över tanken att du stod, någonstans bakom alla kontroller, bakom alla portar och män i kostymer som hälsade alla välkomna till Stockholm.

När jag väl kom ut genom porten såg jag dig inte. Du var ju ingenstans, och det var så himla mycket folk. Jag letade, såg alla möjliga ansikten förutom ditt. Men efter ett tag fastnade min blick mot rutan. Där var du, och du rörde inte en min när du såg mig. Jag trodde jag drömde, och vi båda var så förvånade över att vi faktiskt stod typ 3 meter ifrån varandra, påriktigt.

Jag kastade mig i din armar. Så jävla lycklig var jag. Du var där, och jag hade saknat dig så mycket att jag inte hade kunnat sova ordentligt en enda natt, och den gången var jag i dina armar, utan att vakna upp och inse att det bara var en dröm.

Exakt den känslan var den bästa känslan jag haft i hela mitt liv. Exakt den känslan får jag varje gång jag ser dig.

Min nya tatuering

1. Whoever comes around are the right people.
2. Whatever happens is the only thing that could have.
3. Whenever it starts, its the right time.
4. When its over, its over.

jävla heting

- De säger att de bästa är tagna, men de ljuger, de ljuger, för vi finns ju kvar -

Det värsta som finns är när folk förnekar mig. Jag vet att jag betyder mer än vad du säger att jag gör. Du förnekar mig, och jag blir arg när folk inte är ärliga, inte ens mot sig själva.

För vems skull förnekar du mig? Jag kan inte låta bli att undra.

Jag gör det ju inte? Jag erkänner det, jag älskar dig och kommer alltid att bry mig om dig.

FÖRLÅT FÖR ATT JAG ÄR SÅ JÄVLA SNÄLL MOT DIG, DÅ!

Och vi kanske skriker bakom musiken

Tog en promenad idag uppe i gamla Runby backar. Paulina och jag bestämde oss för att ta en liten promenad, men vi gick inte så långt för det var kallare än vad vi hade väntat oss att det skulle vara. Vi gick förbi högstadiet, mellanstadiet och lågstadiet.

Jag kikade in i skolan genom rutan och kände mig hemma.
Jag gick och satte mig vid det stora trädet där vi kastade kula och jag kände mig som en jätte.
Jag gick förbi kiktornet och den lilla skolgården, och kände mig vuxen.

(jag gick förbi busshållsplatsen där 535an alltid gick mot station och jag undrade hur många timmar och minuter jag har spenderat där i väntan på bussar genom mitt liv).

En del av mig ville gråta. Jag saknar mitt liv som det var då. Men en annan del av mig minns smärtan som jag bar på under alla åren jag gick där, för att jag hade så mycket problem hemma.

Det känns som en annan värld, och jag vet inte om jag vågar gå tillbaka dit igen, trots att en stor del av mig vill det.