Du får tycka att jag är dum i huvet. Jag kan inte hjälpa det. Jag älskar dig, som person.

Det var varmt ute och solen stod mitt på himlen, trots det frös jag, för att det inte var någonting i jämförelse med solen och värmen där nere.

Jag hatar att flyga. Jag hatar det mer än allt annat på hela jorden, och jag var så lättad över att få stå på marken, hemma igen. Nu när jag äntligen hade kommit hem, var jag så ivrig att få ta våra väskor och bara springa ut. Det var mitt på dagen, så det var mycket folk på Arlanda och jag visste inte vart jag skulle för jag var helt uppspelt över tanken att du stod, någonstans bakom alla kontroller, bakom alla portar och män i kostymer som hälsade alla välkomna till Stockholm.

När jag väl kom ut genom porten såg jag dig inte. Du var ju ingenstans, och det var så himla mycket folk. Jag letade, såg alla möjliga ansikten förutom ditt. Men efter ett tag fastnade min blick mot rutan. Där var du, och du rörde inte en min när du såg mig. Jag trodde jag drömde, och vi båda var så förvånade över att vi faktiskt stod typ 3 meter ifrån varandra, påriktigt.

Jag kastade mig i din armar. Så jävla lycklig var jag. Du var där, och jag hade saknat dig så mycket att jag inte hade kunnat sova ordentligt en enda natt, och den gången var jag i dina armar, utan att vakna upp och inse att det bara var en dröm.

Exakt den känslan var den bästa känslan jag haft i hela mitt liv. Exakt den känslan får jag varje gång jag ser dig.