Tog en promenad idag uppe i gamla Runby backar. Paulina och jag bestämde oss för att ta en liten promenad, men vi gick inte så långt för det var kallare än vad vi hade väntat oss att det skulle vara. Vi gick förbi högstadiet, mellanstadiet och lågstadiet.
Jag kikade in i skolan genom rutan och kände mig hemma.
Jag gick och satte mig vid det stora trädet där vi kastade kula och jag kände mig som en jätte.
Jag gick förbi kiktornet och den lilla skolgården, och kände mig vuxen.
(jag gick förbi busshållsplatsen där 535an alltid gick mot station och jag undrade hur många timmar och minuter jag har spenderat där i väntan på bussar genom mitt liv).
En del av mig ville gråta. Jag saknar mitt liv som det var då. Men en annan del av mig minns smärtan som jag bar på under alla åren jag gick där, för att jag hade så mycket problem hemma.
Det känns som en annan värld, och jag vet inte om jag vågar gå tillbaka dit igen, trots att en stor del av mig vill det.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar