Jag har en sådan tur som har så fina människor runt om mig.

Det är sjukt att jag har ett så underbart tjejgäng. Jag litar på varenda en av dem. De alla är förstående, omtänksamma och varma härliga människor. Vi är olika men vi passar ändå så fint ihop. Ni ska veta tjejer, att jag verkligen verkligen tycker om och skulle göra nästan vad som helst för var och en av er.

Tack för att du ställer upp och lyssnar på mig, och tack för att ni tar allt jag säger så bra, och tack för att ni är så fina fina vänner och får mig att kunna tro på tjejer och vänskap igen.

Sara, Paulina, Alicia, Petra, Carolina, Felicia.. Ni är mina änglar.

Det ska bli skönt att få spendera mera tid mer er.

Skolstart

Så hur förkortar jag denna sommar?

Jag kommer aldrig att glömma den. Jag kommer aldrig att glömma den, eftersom jag fick mitt första jobb på mcdonalds (där jag tänker sluta jobba nu). Och visst har jag jobbat ihjäl mig, men sommaren har varit fin på så många sätt.

Jag och Han, har fått en mycket bättre och närmare relation. Den sårtens relation som jag ville ha med honom, jag ville lära känna honom och låta honom släppa in mig i hans tankar och funderingar. Tänk att det tog ett år och fem månader för honom att förstå att det bara var det jag ville hela tiden. Lära känna honom och få honom att känna sig trygg med mig. Det är en lättnad, verkligen, att allt känns så självklart för nu har allt som jag jobbade så hårt för och tog så mycket skit för, lönat sig.

Jag har också varit ärlig mot mig själv och tagit tag i mina problem. Det är lättare att komma över saker när man erkänner dem för sig själv, vilket jag lyckats göra. De andra problemet som är lite svårare att göra sig av med, har jag skaffat hjälp för och hela året kommer jag att få hjälp av olika metoder och tekniker för att bli frisk.

Så den här sommaren har varit tuff, och jag har inte haft det toppenbra, men den behövdes för att jag skulle få hitta min väg upp igen.

Har också insett att jag inte klarar av att vara utan Sara..

Sunday morning

snacka om att det där testet verkligen stämmer!

Kärleksbrev

"Jag vet att vårat förhållande är som en bergodalbana men jag vill att du ska veta att du är det bästa som hänt mig och jag önskar att det verkligen förblir du och jag. Jag kanske inte visat att jag tycker det kommer bli jobbigt nu när du ska åka, men saken är den att jag tycker att det är jättejobbigt, för jag vill inte vara utan dig. Du gör mig hel Leona och jag hoppas att du får det roligt i Spanien och om jag kunde trolla så skulle jag följt med dig. Jag kommer att sakna din närhet jättemycket. Jag älskar dig mest i hela världen Leona, du är mitt allt!



P.S Du är vacker när du är naken".



Vem får en sådan lapp av sin kärlek den dagen man ska åka?



Jag kommer att sakna dig, min enda kärlek.

Off to Spaaaaiiinnnnnnnnnnnnnn

Viva Alcudia sun village

Okej.. Om man bortser från att jag är sjuk, och att jag ska flyga och att jag kommer att sakna alla vänner så ser jag fram emot resan jättemycket. Jag hoppas att jag hinner bli friskare och inte sämre i Spanien, så att jag kan sola åtminstone och dra någon nytta av att jag är utomlands..

Ni får vara rädda om er här hemma, jag vill inte höra att det har varit nå kaos eller så, haha!


Mitt plan lyfter 05.55 imorgon och landar ungefär 09.35, sedan tar det en timme till hotellet också med buss.. Så jag får kanske tid att bada lite redan imorgon :)





Vi ses den 15e, Ta hand om er..

Te añoro

Jag är nojig.. På lördag runt 5 på morgonen åker jag till Mallis. Visst, det ska bli underbart att få sola och bada och jag ser verkligen fram emot att få göra sandslott med Frida och kolla på fiskar och grejer. Men det är en sak som står i vägen för att längta till solen..

Flygplansresan. Jag får lust att börja gråta varje gång jag tänker på att jag måste flyga flygplan. Jag har gjort det över 30 gånger i mitt liv och jag har varit överallt och jag är precis lika rädd varje gång jag flyger. 30 gånger av mitt liv har jag suttit och kallsvettats, skakat och haft panikångest ända tills piloten ger en klarsignal om att man kan ta av sig bältet och och meddelar i högtalarna att man är framme.

Men när jag väl ÄR framme, så ska jag låtsas att jag är ett barn. Jag tänker inte bära smink alls, tänker inte ligga och posera på stranden och leka sexig. Jag tänker springa runt i sanden och bada och skita fullständigt i vad folk tycker om mitt utseende.. För jag kommer ju aldrig att träffa dem igen, right?

Övrigt: Idag ska jag och pappa till en barnpsykolog tillsammans, vilket jag inte förstår varför. Det är så jävla typiskt barnpsykologer. H A T A R barnpsykologer, de behandlar en som om man vore 5 år. JAG SER INTE FRAM EMOT DET.

För vem ska jag dra upp mina baggybyxor?

Det är en ska jag har väldigt lätt för här i livet och det är att inte skämmas. Jag har aldrig förstått varför man ska skämmas. Vem skäms man för egentligen? Sig själv? Jag blir aldrig röd i ansiktet för att jag skäms, utan för att jag befinner mig i en jobbig situation oftast där jag känner mig irriterad, och jag försöker aldrig att vara någon jag inte är för att passa in och jag gör heller aldrig till mig för att bli omtyckt. Varför försöka göra allt för att få andra att tycka om dig, som du inte är, istället för att bli omtyckt för den du är? Och varför bry sig om vad främlingar som du aldrig träffar igen kommer att tänka eller tycka om dig? Varför bry sig om att folk har stora käftar och snackar som de gör, så länge man själv vet vad som stämmer och vad som inte stämmer så förstår inte jag varför det är ett problem..

Jag är stolt över att vara jag, och jag skulle A L D R I G vara någon annan för att passa in. Skiter i om det är kungen eller om det så är Gud. Jag är jag, och jag är hellre ensam och mig själv, än har 20 polare och låtsas vara någon jag inte är.

Och folk borde verkligen slappna av.. Jag menar, alla skiter, alla mökar ibland och alla behöver pilla sig i näsan då och då för att man har en snorlobba som torkat så att man knappt kan andas, och säg inte att ni inte gör det! Alla råkar säga fel ibland och alla har sex en första gång och alla behöver fråga för att veta saker man undrar över.

Jag förstår inte vad fan det är som är så pinsamt?

Paulina skämmer bort mig, för hon står och gör frukost till mig i köket. Te och mackor och ägg till och med.. Det enda jag behöver göra är att sitta och vara glad, och det blir jag också. Världens bästa start på en vanligtvis urusel dag?

Jag vill inte ens tänka på vad jag gjorde förra året på natten. Och jag vill definitivt inte tänka på vad som hände för två år sen.. (jag saknar dig, min vän.. Jag har levt för många dagar utan dig).

Men Paulina gjorde 1 Augusti 2009 till en bra morgon, iallafall :)

Och Grattis Sara, som fyller år där borta i Libanon! <3