4 årstider utan dig

Varje gång jag inser hur min familj är blir jag förkrossad. Jag är tacksam för att jag har hittat en kille som tycker om mina familjer mer än vad jag gör. Han skrattar åt dem, med dem och tycker om dem och uppskattar dem. Jag där emot får ont i magen av dem, ångest av dem och blir ledsen när jag tänker på hur det har varit och ibland är.

Visst är saker och ting bättre nu, jag är mer inräknad i pappas familj och dom bryr sig mer om mig, för att jag har mer frihet och nästan aldrig är hemma. Min mamma träffar jag aldrig, henne har det aldrig blivit bättre med, men jag har accepterat läget med min mamma, vilket har gjort det lite lättare att vara där. Jag ser henne med andra ögon nu. Förut var jag rädd för henne, nu ser jag henne som en svag och patetisk människa som tar ut sin ilska på alla hon älskar för att hon tror att dom alltid ska stå kvar ändå.

Det är mycket som gör ont i mig när jag är hemma. Vilket är anledningen till varför jag nästan aldrig sover hemma. Jag packar min stora väska full med saker och får alltid höra "men gud Leona hur orkar du bära med dig allt". Jag gör det bara för att kunna vara borta så länge som möjligt.

På utsidan ser allt så bra ut. Men på min insida svider det som bara den efter min barndom. Idag har jag insett att det är därför jag äter. Hålet i mig är saknaden efter en familj, och det kommer jag aldrig att kunna ersätta med något annat.

Jag längtar tills den dagen jag får hålla min vackra son i mina händer.