There goes my hero.

Jag har sommarlov..

Sitter hos David och väntar på att han ska sluta sin avslutning, samtidigt hör jag hur mobilen vibrerar för att Mcdonalds ringer och vill att jag ska arbeta, men jag kan inte idag. Inte imorgon heller. För då går jag under, och jag har inte tid. Jag kan inte jobba varje dag. Som det verkar som att de vill..

Och jag har kommit fram till att inte tänker ha några bästa vänner längre. Jag tänker ha vänner och ge alla en chans men bästa vänner.. I mina ögon finns det inget som heter så. En åsikt som jag fått på grund av dåliga erfarenheter.

Ikväll blir det iallafall roligt, för vi ska festa och jag ska få ha kul för en gångs skull. Sedan ska David låta mig sova ut, för jag kan ju aldrig sova och så har han lovat att jag ska få sitta i hans knä och gråta ut och prata ut och han ska göra sitt bästa för att kunna lyssna och försöka förstå, eftersom han har svårt för det. Just nu räddar han mitt liv, och det är inget jag bara säger utan något jag menar.