Jag gillar inte sanningen och jag är aldrig den som behöver hjälp men nu har de två människorna jag ser upp till mest kastat det i mitt ansikte.. De var snälla egentligen, men de kunde lika gärna ha slagit mig i magen.
Och jag virade in mig själv i din gråa halsduk för att dra in doften av dig. Du sa att du vill klippa dig men jag som satt och beundrade hur vackert ditt hår faller och hur fin du är utan mascara. Du lekte med ditt hår och då fick jag en lekande känsla i mig. Jag blev glad som jag alltid blir över småsaker.
Kunde inte låta bli att undra mer över ditt "projekt" som du har för dig själv. Men jag vågade inte fråga, för jag tror aldrig att jag förstår. Jag vet att du är klok och att du alltid kommer fram till bra slutsatser så jag litade på det.
Och shit vad dina läppar är fina speciellt när du berättar grejer för mig. Kanske är det just därför dom blir fina, för att dom blir en symbol för dina ord som alltid lyckas nå mig vilket nästan inget annat gör.
Jag vet att jag är dålig på att höra av mig men jag är tacksam för att du inte sätter press på mig och nu när vi ändå pratade om dåligt samvete och jag sa att jag typ aldrig känner det så kände jag att jag ljög direkt.
Det var skönt att sitta där med dig i värmen.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar