Jag har stannat upp och ser mig nu omkring. Jag måste lära mig att vara tacksam för vad jag har. Jag har varit blind ett bra tag nu, och bara lutat mig mot det förflutna. Men tack vare att jag slutade springa och stannade upp ett tag, har jag insett vad jag har.
Och jag är så kär så att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Jag kan inte sova om nätterna och det kittlas i magen varje gång det ringer på telefonen. Jag har fått tillbaka mitt underbara sexliv och jag känner mig tryggare än någonsin.
I hope it lasts..
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar