Du sover nu. Jag vet att du sover. Du drömmer och jag önskar att du drömmer om mig. Jag önskar att jag kunde gå upp för trappan, klä av mig mina kläder och krypa ner under täcket bredvid dig. Du doftar gott, och din hud är varm, och jag känner att du andas. Kan livet vara bättre?
Du är så söt när du tittar på mig och hamnar i panik. Ett litet leende tränger fram, och jag vet att du bara ler på det där sättet, mot mig. Det är sött, men samtidigt så tar det fram alla dina sårbara sidor.
Frågan är om jag älskar dig så mycket för att vi är så lika, eller om det är för att jag ser upp till dig så mycket så att jag försöker vara som dig?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar