Dum spiro spero

Jag vaknar upp av att jag har fem ton slemm i halsen, det svider i hela ansiktet, kan inte andas för att jag har täppt fan överallt, och jag har migrän. Varför straffar Gud mig så jävla mycket?

Jag förstår faktiskt inte. För jag biter ihop, och jag kämpar och nu är den första perioden på jävligt länge som jag faktiskt kan känna att jag vill gå till skolan. Då helt plötsligt så ska det komma ständiga hinder. Min frånvaro påverkar mina betyg, vilket är det sista jag vill för jag pluggar som ett as igen och det har jag inte gjort på ett helt år.

Det värsta är att det verkligen känns som att Gud straffar mig, jag skojjar liksom inte. Jag har lovat mig själv att jag ska hjälpa någon som behöver hjälp varje dag, och det gjorde jag för ungefär ett år sedan och det har jag hållt, även om det har varit något riktigt litet, som att någon behöver hjälp med ett skolarbete och inte förstår. Trots det, så händer fan ingenting bra mig.

Det kan vara en skit sak, som att jag köper en ny tröja är överlycklig för att jag inte ser tjock ut i den, och sen går den sönder när jag kommer hem. Patetiskt. Mitt patetiska liv.
Men som sagt jag slutar aldrig hoppas. Det kommer att vända en vacker dag.