Det är en lek, och jag kallar den för en enda kyss.

Man kämpar och kämpar, och ju mer man kämpar desto mer sjunker man. Vad fan gör man åt det? Det viktigaste är kanske att inte sätta sig själv i skiten. Att inte hoppa rakt ner i gyttjan, typ.

Jag snackar så mycket skit och jag slutar inte heller det är det som är det roliga. Tobias säger att jag har PMS/DAMP hela tiden, jag säger att jag alltid har damp och att min damp i kombination med pms som jag får en gång i månaden, inte gör det hela roligare. Tobias får helt enkelt stå ut med att jag klagar på att buss 520 är full av idioter och att det är alldeles för varmt i den, varje morgon.

Och juste. Tyck vadfan du vill och tro vadfan du vill. Du kommer ändå aldrig att förstå vad jag känner för dig.