Vissa texter kan jag bara inte sluta läsa.

Vi var i hennes rum, i hennes trånga lilla säng. Jag höll om henne och hon låg under mig. Jag älskade att hålla om henne sådär för jag såg att hon kände sig trygg, jag såg värmen i hennes ögon och jag visste att så länge hon var i mina armar skulle inte någonting ont kunna hända henne, ingen skulle få göra henne illa för mig.
Vi var tysta för det fanns inte så mycket att säga och jag var riktigt nervös, så nervös att jag skakade. Hon tittade på mig och jag tittade på henne, hennes ansikte och hennes bara axlar, hon var så vacker. Jag kunde inte förstå att hon var min och jag hade ingen aning om att man kunde känna som jag gjorde. Jag älskade henne, på riktigt. Folk pratar om kärlek och vill hitta någon att älska, men jag fick uppleva det på riktigt. Den dagen, den stunden. Det var då jag insåg att jag var beredd att ge upp allt för den lilla tjejen med det härliga leendet som låg där, i mina armar. Och jag ångrar ingenting. Aldrig.