Oftast så mobbas man för att man vill få sig själv att framstå som självsäker och cool, vilket men absolut inte är egentligen.

Soyalatten värmer min hand och jag går med bestämda steg hemåt. Hösten börjar komma och jag kan känna det i luften eftersom den känns alldeles tunn, kall och frisk. Jag verkligen njuter av att det är höst och att jag tränat och ätit nyttigt hela dagen. Känner ett inre lugn och är glad.

Sedan ser jag fyra pojkar. Varav två ser ut att ha något slags handikapp. Man såg tydligt på en av dem att han gick konstigt och att han hade jeansen upp till brösten, en monsters inc ryggsäck och glasögon och hans uttal var ganska dåligt. Hans vän var kortare än honom, rund som en boll och hans beteende var inte heller vad man skulle kunna kalla normalt. De två andra pojkarna såg ut att gå i 9an kanske, eller ettan på gymnasiet. Den ena var vältränad, hade en ful toffs i håret och moderna kläder, snobbig. Hans vän var likadan, men såg kanske inte lika störig ut.

De gick och retade killarna med handikapp. De stod och kallade dem för bögar och sa att de var kära och skulle gifta sig, garvade elakt och hånflinade. De kommenterade deras sätt att försöka springa därifrån och pekade på dem och nästan kvävdes av skratt. Jag vägrade att blunda och låtsas som ingenting..

Jag stannade upp med mitt kaffe, tittade på en av killarna som retades och han uppfattade inte att jag försökte få hans kontakt. Jag harklade mig och hummade tills jag fick killen med toffsens uppmärksamhet och sedan sa jag "När jag ser det jag nyss såg får jag lust att hälla mitt kokheta kaffe över dig och din vän. Ni är så fega så det borde vara ni som är mobbade. Det måste vara skönt att mobba någon som inte kan göra något tillbaka. Känner du dig stor nu?".

Han tittade på mig som om någon hade dött. Hans vän tittade förvånat på mig och såg inte ut att fatta någonting han heller. Jag tittade så snett på dem som jag bara kunde, gav dem min mördarblick och skakade på huvudet. Sedan vände jag mig om och bara gick och efter ett tag insåg jag att de hade lämnat de lyckliga handikappade killarna ifred. Jag log för mig själv och insåg att jag idag levde så att någon annan kanske var glad att jag fanns. Och det var riktigt, riktigt skönt.

Världen kanske är en galen plats. Men alla kan göra något litet för att förbättra den.



Min syster Filippa, som är lätt utvecklingsstörd,
men trots det världens härligaste och vackraste barn.