I'm a superwoman.

Ibland behövs en barnmorska för att man ska må bra.

Jag kom till ungdomsmottagningen för att byta preventivmedel men det slutade med att jag gick därifrån tomhänt. Istället satt jag i hennes knä och grät i en och en halv timme och hon tröstade mig och lät mig prata ut och så gav hon mig världens bästa respons. Jag tror aldrig att jag har träffat en mer förstående människa. Hon kramade om mig och sa " Lilla gumman jag förstår inte hur du orkar ta dig igenom dagen. Du är så stark! Det är helt otroligt hur duktig du är som kämpar så mycket som du gör." Det var skönt att få höra det, skönt att få höra "jag förstår inte hur du orkar " istället för "du har blivit så jävla tråkig och negativ". Hon sa att hon skulle hjälpa mig att fixa en stödperson/stödfamilj, det bror på vad som finns. Någon jag kan träffa då och då och berätta allt för. Någon jag kan ringa när som helst eller bara bo hos en natt eller två för att komma bort från allting, någon som helt enkelt stöttar mig. Så länge skulle jag få gå till kuratorn där, som också är skit gullig.

Ibland får man hjälp när man minst anar det. Känns som att alla mina bästa vänner lever livet för tillfället och inte behöver mig längre, så då tycker de att det är enklare att ha kul än att ta hand om mig. Därför blir det skönt att ha en stödperson, någon man vet bara är där för mig, som man inte behöver ge något tillbaka till.. Men vi får se vad det blir.

Nu ska jag till Mike, och ligga bredvid hans grav.. Kanske skriva en rad i mitt block och sedan ska jag upp imorgon och jobba från 09.p0- 18.00. Kom och ät på donken så blir jag glad :) '

Hejdå.