Jag önskar att jag hade en egen stor danshall med stora speglar och högtalare som jag kunde koppla in min Ipod i. Då skulle jag dansa varje dag. Jag skulle dansa utan att tänka på hur jag såg ut, dansa för att få ut mina känslor och dansa för att må bättre. Dansa utan att tänka på om någon tittar på mig och vad de tycker och utan att bli dömd som bra eller dålig. Jag skulle dansa tills jag bara föll ihop och inte längre orkade röra mig. Det är min medicin när allt går åt helvete. Alla problem försvinner för stunden och musiken får min kropp att röra sig och det blir omöjligt att stå still.
Min danshall skulle bli en plats där jag fick vara själv, och där jag inte kunde skämmas över att vara jag och inte skämmas över mina problem eller vem jag är. Det är bara jag och spegeln, och speglar kan inte tala.
För jag har ett problem när jag dansar i grupp. Jag får ofta höra att jag är duktig, men jag kan inte ge allt när jag vet att folk tittar på mig. Det känns som att jag får knivar genom hela kroppen och det gör det svårt att röra sig. Det var lättare när jag var liten, för ungefär fyra år sedan, då dansade jag utan att tänka och jag hade verkligen självförtroendet som krävs för att kunna stråla och då fick jag höra det hela tiden "Åh, du äger på att dansa!".
En egen danshall skulle verkligen vara en dröm som slog in.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar