Med hjälp av en sista livlina

Folk klänger sig fast vid mig som om jag vore deras nallebjörn för att jag ska rädda dem från deras problem. Som om jag hade kraften att blåsa bort dem. Känns som om de hoppar upp kring min hals, med benen runt min midja och försöker så desperat som möjligt att få mig att hjälpa dem.

"Du gör mig till en bättre människa, du får mig att sluta med allt skit, du har bra inverkan på mig".

Men denna gången väljer jag att se mig själv först. Shit, det är inte jag som får dig att bli allt detdär, det är du själv som måste inse att du är värd mer än skiten du satt dig i. Jag tänker inte vara den som räddar allt och alla varenda jävla gång.

Ställ dig själv frågan (och tänk ordentligt): Älskar du mig, eller älskar du mig för att jag räddade dig och gjorde dig till en bättre människa förrut, så att jag kan göra det igen? Älskar du mig för att du älskar mig, eller älskar du mig för att jag är den enda som verkligen tagit mig an dig och tog vad som helst för dig? Trygghet eller kärlek? Hade du älskat MIG hade du varit med redo att hjälpa mig än vad du var desperat över att ha mig hos dig.

Denna gången tänker jag simma själv, så att jag inte drunknar.