Där står jag framför skafferiet, efter att ha blivit jagad runt hela lägenheten för att inte äta mer (med händerna fulla av choklad).
David har lagt upp all mat som jag kan komma åt som är onyttig högst upp i skafferiet. Chips, choklad, salta pinnar, mariekex, degistiv m.m..
Och innan jag kom på mig själv med att desperat stå och sträcka mig efter allt detdär som jag inte kan nå, så började jag gråta. Gråta som ett barn som inte får sin leksak i affären.
Varför skulle någon göra så mot mig? Jag vill ju bara få vara lycklig för en kort stund.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar