Du var den enda som visste vem jag är, vem jag inte är och vad jag vill vara.
Du har stuckit hål på mina lungor.
Allt har sitt slut och det är sant och går att acceptera. Det jag inte kan acceptera är hur jag gjorde allt jag kunde för att du skulle öppna ögonen och se mig. Jag minns hur jag till och med fixade en bok för att skriva i dig till den, för att du inte kunde lyssna när jag pratade. Jag minns hur jag ständigt försökte få dig att förstå, men du var aldrig ens närvarande. Jag vet hur jag kämpade för att få dig att hålla om mig, men allt du gjorde var att lämna mig där, hjälplös och ensam och utnyttjad. Jag stod ut med allt för dig. Du anser att du hjälpte mig genom min sjukdom, och jag vet hur alla tyckte du var urgullig som tränade med mig.. Det folk inte visste var hur mycket jag tjatade på dig, hur vi bråkade den dagen när jag ville gå med stavarna, HUR MYCKET SVÅRARE DU GJORDE MIN FAJT MOT MIN SJUKDOM. Jag minns hur min pappa skällde ut oss för att vi alltid köpte så mycket skit trots att jag var sjuk och hur du aldrig tog åt dig av ett piss av det jag sa.
Jag spenderade 2,5 år av mitt liv med att försöka få en man att se mig fast han vägrade.
När jag väl lyckades släppa mig loss, för att jag förtjänar mer än så, och hitta någon som bryr sig om mig påriktigt, fick jag as mycket skit av dig. Du vällde över allt mig och frågade hur jag kunde lämna dig och hur jag kunde bete mig som jag gjorde. Tänk att du ens hade mage att göra så, när det var du som fick mig att gå?
Och där satt jag och tröstade dig när du grät som ett barn, och där satt jag och sa att jag inte kommer att försvinna helt, att jag fortfarande finns kvar om något händer dig, att jag alltid kommer att bry mig om dig. Där satt jag och tog all skit du kom med alla gånger, och fick stå ut när du grät och bad mig komma tillbaka.. Jag ville bara inte ge dig en till chans.
Så går du och visar.. Att alla ord du har sagt om att du vill ha mig, all tid jag la på dig. Bara var skit. Tack för att du fick mig att inse, nu slipper jag slösa mer tid på dig.
söndag 24 oktober 2010
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar