Man vill alltid ha något mer när man inte kan få det. Sedan när man väl har det så inser man att det inte var värt det.

En sekund av ärlighet går rakt igenom mina ögon. Det jag ser nu är ren ärlighet, som pressar undan mina ögonfransar, går rakt in i mitt öga, tar sig till mitt blodsystem och träffar tillslut mitt hjärta.

Jag tycker om att titta på dig för att jag tappar tids uppfattningen då. Allt annat runtomkring mig har förändrats men inte dina ögon för din blick är full av ärlighet har alltid varit likadan. Den ger trygghet i hemlighet, och det är därför jag så desperat alltid försöker att möta dig och se dig i ögonen. Även om det bara är för några få sekunder så fyller det hela mig.

Du vågar äntligen titta på mig, möta mig, se mig.

"Hej på dig", säger jag och ler. Du har inte varit du innan du såg på mig. Men där är du ju, och du har varit borta från mig så länge.
"Hej", säger du och ger mig ett lite blygsamt leende för att du blir nervös.

Var det så svårt att möta mig här? Att våga titta upp istället för att alltid rikta blicken nedåt? (Vet du om att jag skulle göra VAD SOM HELST för att få dig att se mig i ögonen och att det svider i mig när du vänder bort blicken och låtsas som att det inte finns något där att se?).

Allt är helt plötsligt en självklarhet förutom tiden. Vad är det för dag egentligen? Var inte klockan mycket? Fast det är ju ljust ändå..

Du sitter mitt emot mig, nära men inte för nära för, så nära får ingen komma, då blir vi båda sårbara. Även om jag inte kan behärska mig själv när jag lägger mitt ansikte mot din axel för att dra in doften från din hud, så betyder inte det att jag vill ha dig mer än bara ha dig här just precis nu. Även om din hals ser så len och varm ut och jag verkligen vill pressa mina läppar mot den så betyder inte det att jag vill det imorgon. (Inte om man kunde stanna tiden).

Och jag låter mig själv tänka "nu har du chansen att låta dig själv känna dig hel, nu när han inte gör något motstånd utan håller om dig". Jag borrar ner mitt ansikte djupare mot din hals, och vägrar låta dig se att mina ögon fylls med tårar.

Det är ju du. Fan vad jag har saknat dig. Jag älskar när du låter mig få se dig för ditt riktiga jag. När du inte fryser ut mig och låtsas som om allt bara var en lek från första början. Jag ser ju att du bryr dig, jag ser ju att du knappt orkar hålla emot.

Du får mig att skratta hela tiden när du berättar alla konstiga saker som jag egentligen inte är ett dugg intresserad av. Det är oviktigt. Allt som vi säger till varandra är oviktigt egentligen. JAG BRYR MIG INTE JAG VILL BARA HA DIG NÄRMARE SLUTA PRATA OCH HÅLL OM MIG. Du vill ju ändå inte gå fast jag säger åt dig..

För du väntar på att få kyssa mig.

Och när du böjer dig fram för att kyssa mina läppar, så vet jag vem jag är. Jag är din och mina läppar är dina. När du sedan ger mig mer än vad jag väntat mig, rullar över mig och håller om mig, kysser mig på min hals och låter mig nästan drunkna i all närhet kan jag inte längre hantera den. Jag vet att kärleken kan bli för stark. Jag vet att man kan bli galen, psykiskt störd och idiotisk av kärlek. Jag blir allt det där varje gång du rör mig.

Och visst är det bara några få stjärnor på himlen, men varenda stjärna speglar sig i vattnet och gör natten mycket ljusare. Är det så himlen gör med dina ögon?

Jag kan se att du inte tänker på vad du gör, du är förvånad och du var inte beredd på det som hände. Men när jag böjer mig över dig för att långsamt kyssa dina läppar och se dig rakt in i ögonen så tappar du andan och fäster blicken rakt in i mina ögon. Jag förvånade dig. Du blev förvånad. Det var precis så jag gjorde innan jag brukade säga att jag älskar dig och mena det.

Man brukar säga att man aldrig ska återvända till det man saknar för att man då blir besviken.
Jag vill ha mina minnen sparade som minnen, och inte som någonting jag kan gå tillbaka till när jag känner för det.

Ibland så älskar man någon så mycket att man glömmer bort vem den personen egentligen är. Du är någon för mig.

Jag kommer alltid att älska dig ändå.