Telefonen vibrerar och alla undrar vad läkaren kom med för besked. Jag orkar inte svara. Jag vill inte prata om det. Jag kommer inte att prata om det, hur mycket folk än frågar om det.
Min pappa ringer mig, och jag svarar för att han kan ha något viktigt att säga. Jag måste svara min egen pappa. Han säger åt mig att klä på mig, och komma ut nedanför Davids port. Jag tror att han har med sig en studentpresent till David.. Men jag har fel. " Jag vill bara krama om dig, det är bara därför jag kom".
Jag springer ner för trapporna, ut ur porten, fram till den röda bilen och hoppar in i min pappas famn och gråter som ett litet barn. Pappa bara håller om mig och kallar mig för lilla Nokkie, så som han alltid säger när han ser att jag mår dåligt.
Jag älskar min pappa.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar