I''m no superman.

Det känns som om någon sköt mig i bröstkorgen och känslan har inte försvunnit en enda sekund sedan igår kväll.

Det jobbiga är inte känslan i sig, men den får mig att inse vilka som är ens riktiga vänner, vilka som verkligen bryr sig och vilka som låtsas göra det.

Detta får mig att inse att David inte bryr sig heller. Han kunde inte ha reagerat sämre än vad han gjorde när jag berättade om det för honom. Och det gör såret ännu större. Jag har nämligen gått runt i två år och varit så jävla naiv och trott att "när något väl händer så kommer han ju att bry sig iallafall". Men nej. Tydligen inte. Han kan bara bry sig om sig själv och att allt alltid kretsar kring honom.

Folk tror att dom känner mig, men de vet fan inte ett jävla piss. Kanske för att jag är världens grymmaste skådespelare, och för att alla söker trygghet i mig. Ibland känner jag mig som en jävla superman som bara måste stå, hela tiden, för annars blir folk besvikna på mig. Finner det så jävla komiskt att ingen har kramat om mig och låtit mig gråta eller åtminstone på något jävla sätt visa hur det känns för mig just nu. Jag hatar i och för sig att grina och jag gör det aldrig nu för tiden, kanske släpper någon liten tår hit och dit men torkar snabbt bort tårarna igen för att jag inte vågar gråta.

Fan vad egoistiskt hela inlägget låter. Men jag är bara så besviken på människor.

Och imorgon ska tjejerna i klassen fira mig och på torsdag fyller jag liksom år. Men jag är bara arg, jag vill inte fira, jag vill inte ha några presenter, jag vill inte behöva le och låtsas vara glad och tacksam (även fast jag kommer att vara det för allt jag får). Jag orkar inte bre på ett jävla fakesmile i två hela dagar.

Att fylla 18 år ska väl fan inte behöva vara en jävla börda? Men folk förstår inte om man säger att man har ont, då är man bara otacksam och egoistisk, som vanligt.