Rain on me

Jag vill sluta bry mig. Jag orkar inte älska. Vill inte hata mer. Orkar inte vara arg längre. Jag orkar inte känna att jag inte orkar mer och att jag kommer att bryta ihop när som helst. NU.

Jag bestämmer mig ibland för mig själv, att jag inte ska bry mig mer. Börjar nu och kör på heltid.. Men då är det en liten röst som viskar till mig..

"Du kan inte sluta, du är en för orolig själ. Din själ kommer aldrig att bli lugn. Du är inte den typen som bara kan släppa allt. Det är en del av dig, du är sån. Patetisk. Du vet att du inte kan sluta".

Jag är inte delad, jag har inte två personligheter. Men det är jag som talar sanning med mig själv. Jag skulle kunna rycka på axlarna och bara säga "ähh vadfan skitsamma det spelar ändå ingen roll". Men det är väl det som skiljer mig från alla andra.. Jag tycker att det spelar roll 99,9% av alla fall då alla andra skiter i problemen.


Jag blir konstant utnyttjad för att jag är så kärleksfull och för att jag tar allt på fullaste allvar hela tiden. När jag ser någon jag älskar må dåligt ger jag upp hela min själ för att den människan ska börja må bra. Det har jag gjort med pojkvänner, bästa vänner och föräldrar.

Jag kan faktiskt inte sluta undra varför folk utnyttjar mig och är med mig tills de börjar må bättre, sedan skiter de i mig? Jag har fan aldrig gjort någon någonting illa!!