Spanska al la köttvagn eller något.

Spanskalektionerna var liksom värdelösa, varje jävla gång. Jag hade mer ångest än någonsin, och den smärtan jag hade i bröstet var liksom ingenting i jämförelse med en hjärtattack.

Två tjejer sitter längst bak. De fnissar och den ena lyssnar på sin svarta lilla ipod, den äldsta versionen. Hon och hennes vän har ungefär samma musiksmak. En av dem sticker ut väldigt mycket med sin stil. Folk skulle nog kalla henne emo, men jag såg bara henne som en av de vackraste kvinnorna jag sett. Den andra var neutral, men brutal med galet sköna kommentarer och hon fick mig att skratta.

Jag minns att jag hatade tjejer. Tjejer sviker, påstod jag och jag var så arg. De tittade på mig och förstod precis vad jag menade.

Efter den dagen blev vi ett litet gäng. De släppte in mig och mina problem och insåg snabbt vem jag var. Jag trivdes med dem, jag kände mig hemma. Jag kände för första gången i mitt liv att jag hade två riktiga vänner som jag visste skulle ställa upp för mig och som tyckte om mig trots mina galenskaper.

Tills den ena flyttade. Och fan vad jag saknar henne. Varje dag. Hela jävla tiden faktiskt.
Ändå är jag för liten för att säga det, på något konstigt sett. Det gör liksom ont att tänka på då, hur bra det var. Nyårsafton, hur de stod ut med alla mina klagerier och mitt kärlekstrams.

Ge mig Runby skola och spanska med fucking köttvagnen.