Hur länge orkar jag hålla mig kvar?

Jag går längst korridoren och märker att skåpen ändrar färg. H, och sedan M korridoren. Hela skolan är tyst och stilla, nästan död om man bortser från de få lärare som är här. Mitt skåp står här som det alltid gör, längst ner, och jag hatar det men det är okej idag för att Tomas inte är här, då känner inte jag mig som en dvärg.

När jag ser henne stannar hon upp mig, kramar om mig och säger "Nemen hej jag ser att du hämtar dina böcker? Du vet att du måste gå först, att du måste se till att vila? att du måste se till att du mår bra och inte jobba eller göra för mycket läxor?".

Jag ville krama om henne och gråta för att hon måste vara den enda människan på hela jorden som inte förväntar sig någonting av mig. Istället gick jag mot bussen och låtsades vara orörd, som alltid och jag vägrade släppa in hennes ord för de fick inte kännas för nära, de fick inte värma mig.