En lång kram, av någon som lyfter upp mig och verkligen blir glad av att se mig. Jag får äntligen känna mig som en femåring igen.
En person som stirrar mig rakt in i ögonen, och är inte rädd för min reaktion utan säger åt mig att jag fan får ta och skärpa mig, på riktigt. Att jag inte kan vara fast i det förflutna och att jag måste börja komma över saker som tidigare hänt och sluta sakna människor som inte längre finns i mitt liv.
En person som lyssnar och låter mig sitta och gråta, låter mig skrika av ilska och en person som håller om mig hela natten och låter mig gråta ut, för en gångs skull.
En person som inte dömer mig, eller tycker att jag är löjlig, för känslig, en idiot, ett pucko vadfan som helst utan älskar mig trots att jag är allt det där.
En person som förstår att när man säger att man vill dö så är det allvar, och som utan att man ber om det ställer upp och lyfter upp en.
Det är inte en person, det är en ängel. Jag är tacksam för att du finns vid min sida, du är den enda som kan påverka mig och göra mig positiv. Jag älskar dina ord för de är de enda som når in. Det är så otroligt för du pratar aldrig i onödan men när du väl säger vad du tänker och tycker är det äkta. Tack. You're the best.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar