Det går inte att krossa mitt hjärta för det var aldrig helt från början.

Jag tog cykeln, slet upp låset efter att ha hållt på med nyckeln i hundra år. Satte mig på sadeln och sedan trampade jag iväg. För mig kändes det som att jag cyklade i 110km/h, men för den som såg på kanske jag bara cyklade som en galning. Det var motvind och det var perfekt, jag klagade inte, eftersom jag var arg och jag fick ut min ilska genom att andas tungt och känna mjölksyran i benen, så jag gav inte upp, jag blev bara starkare ju längre fram jag kom. När jag väl var framme slängde jag bara cykeln i marken, la mig på bänken vid hans grav, drog fram toapappret som jag tog med mig och sedan grät jag bara. Jag bara lät allting komma ut, allt som jag håller inom mig. Jag grät som ett litet hjälplöst barn. De flesta hade känt sig ensamma vid det laget, men jag kände mig trygg, bredvid hans grav är jag trygg och jag känner mig förstådd. Det är som om han kramar om min själ varje gång jag är där. Dessutom har jag svårt att gråta (jag brukade ha lätt för det men det går bara inte längre, speciellt inte inför andra människor). Men nu lät jag alla känslor bara välla ut. Ingen såg mig ju ändå. Det behövdes. Det var skönt som fan.

Sedan tog jag bara cykeln hem och kände mig lätt som ett fjäder hela vägen till mitt rum.