Jag är den tuffaste tjejen jag känner

Har precis tittat på generation fetma och programmet handlade om ungdomar som går i en skola där de äter skräpmat och socker men ändå rasar ner i vikt. Under programmet fick man följa olika personer och även få reda på hur de hamnade i deras situationer och veta mer om deras relation till mat. Att ha ett matberoende / en ätstörning i dagens samhälle är inte accepterat och det är något man försöker att vara diskret med och inte prata om. Det anses äckligt att inte ta vara på sin egna kropp och att vara fet och jag håller med om det till hundra procent. En vän sa till mig igår, att han hatar ordet "tjock". Jag tror att folk hatar det ordet för att det står för rädsla för många. Men varför förfina något som faktiskt är äckligt? DET ÄR ÄCKLIGT ATT HA SÅ LITE SJÄLVKÄRLEK ATT MAN LÅTER SIG SJÄLV BLI FET OCH LEVA OHÄLSOSAMT!, jag menar inte att det är fult, det är bara sjukt farligt att utsätta sin kropp för fetma.

Det folk inte förstår är att, att ha ett matberoende är inte något man väljer. Man väljer inte att stoppa i sig mat för att man vill vara fet, för vi alla vet ju vad missbruk av mat leder till i slutändan. Men precis som knark, så bryr man sig inte om att man skadar sig själv, så länge man är lycklig och precis som med knark så får man ångest och vet att man borde sluta, men man kan inte. Det hade lika gärna kunnat vara alkohol eller kokain, men av en ren slump så blev det mat.

Det är lätt att säga "men fan börja träna och ät nyttigt bara". Men när man konstant går runt med ett hunger psykiskt/fysiskt så är det nästintill omöjligt och man skippar hellre den vägen. Som ikväll har jag suttit i mitt rum och varit frustrerad, påväg att börja gråta hundra gånger för att jag vill gå ner och hämta jordgubbarna i kylskåpet och äta upp dem men jag försöker att hela tiden intala mig själv att det inte är värt det. Det är bara jordgubbar, jag vet, men jag måste lära mig att inte äta på kvällarna. Jag är stark och jag har en ENORM självdisciplin, så jag klarar det. Men bara för att jag klarar det så betyder inte det att jag är glad. Sedan jag slutade med min flytande diet har jag mått förjävligt och haft en inre konflikt med mig själv hela tiden.

Jag ser hela tiden allas blickar framför mig som jag får när jag misslyckats. Hur min pappa blir besviken på mig när jag går upp alla mina kilon igen eller berättar att jag bara var tvungen att äta chokladen i skåpet. För pappa kan aldrig förstå hur jävla påfrestande det är för mig att inte göra det. Han kan inte fatta hur mycket ångest och panik jag låter mig själv känna och inte kväver med mat.

Jag tänker klara det. Jag vet att jag kan det. Jag ska kriga för att klara det. Inte för att bli smal, och vacker igen, utan för att bli av med mitt beroende och sluta bedöva mina känslor. Jag vill gräva djupare i varför jag bettet mig som jag gjort, och rensa sakta men säkert för att sedan bli av med det.

Helt ointressant inlägg egentligen. Jag behövde bara skriva av mig.
KAN JAG KAN DU, brukar alla säga. Kan en 18årig kvinna med ett matberoende gå ner i vikt kan fan VEM SOM HELST göra det.