Ibland så räcker inte orden till.

Jag vet inte vad det är med mig men jag har en enorm längtan i mig men jag har ingen aning om vad det är jag längtar efter. Ingen person, inget ställe, ingen tidpunkt. Ändå så gnager den känslan i mig konstant. Jag längtar så mycket att det gör ont ibland, efter ingenting.

Jag hade alltid den här känslan när jag var liten. Den får mig att vilja springa iväg och gömma mig, klä på mig och inte låta någon se mig naken och aldrig berätta något om mig själv för någon annan. Som om den ger mig en skyddsmur och jag kan inte låta någon komma innanför min lilla bubbla för då rasar hela min värld ihop.

Jag längtar efter något så mycket så att jag går sönder inombords, men jag vägrar släppa in eller ut någon för då vet jag att jag kommer att gå sönder.

Jag ska ut och träna ikväll, för att det är den enda tidpunkten då jag verkligen rensar min tankar. Så länge jag är ensam så är jag världens lyckligaste människa men så fort någon annan kommer och blandar sig i mitt liv så bryter jag ihop.

Jag saknar dig och önskar att jag fick ligga i dina armar och gråta. Bara 6 timmar kvar Leona, om 6 timmar får du göra det.