Det är som om jag ser på världen från en fönster. Jag står och skriker och skriker, bankar och slår för att någon ska höra mig, men ingen hör. Tillslut ger man upp. Man slutar försöka och man nöjer sig med att bara sitta där och titta ut. Men jag önskar verkligen att någon kunde komma någon gång, knacka på min ruta, försöka slå sönder den. Se mig. Trots att jag kanske redan gett upp.
Det är som att man skriker på hjälp till en döv jävla person.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar