Om du inte skulle behöva mig så finns det ingen mening.

Jag önskar att du kunde ta mig i dina armar, krama om mig riktigt hårt och länge trots att jag ville bort och trots att jag kämpade emot. Jag önskar att du kunde se att jag försöker, verkligen försöker att komma åt dig och att jag behöver det som bara du kan ge mig, just nu. Det kanske inte syns på mig men jag är svag och jag behöver din kärlek mer än något annat. Jag kanske är egoistisk men det är det enda jag orkar bry mig om just nu för det är den enda gången jag faktiskt känner mig hel och lycklig. Du är som en drog för mig nu, så snälla ignorera inte mig, för jag är beroende och jag får abstinens när du gör såhär mot mig. Det är som om någon hugger min själ med en kniv och jag vill bara slita ut min själ och hänga upp den framför dig så att du kan se hur mycket det skadar mig. Jag vet inte vad jag ska säga för att du ska förstå utan att vara för mycket och jag vet inte vad jag ska göra för att nå dig och hela grejen gör mig illamående och snurrig. Det skrämmer mig.

Jag vill så gärna skrika på hjälp men jag vet inte längre hur man gör.